Jerusalem tillhör Israel – enligt sann folkrätt
I den internationella debatten om Israel hörs ofta röster
som ifrågasätter landets rätt till sin egen huvudstad. FN:s
generalförsamling och EU:s institutioner hänvisar återkommande
till resolutioner som kräver att Jerusalems status ska avgöras i
framtida förhandlingar. Men den som vill ta folkrätten på
allvar måste fråga sig: Vad är egentligen den rättsliga
grunden?
1. Nationernas Förbunds mandat
Vid San Remo-konferensen 1920 beslutade segrarmakterna efter första världskriget att ge Storbritannien mandatet att förvalta Palestina. Detta mandat bekräftades av Nationernas Förbund 1922 då det slogs fast att ett judiskt nationalhem skulle upprättas. Jerusalem omfattades uttryckligen av detta område. Det är viktigt att understryka: detta var ett rättsligt bindande beslut, inte bara en politisk gest.
2. Fortsatt giltighet enligt FN-stadgan
När FN bildades 1945 infördes artikel 80 i FN-stadgan, den så kallade Palestine clause. Den slår fast att tidigare rättigheter från Nationernas Förbund inte upphävs. Därmed kvarstår judarnas folkrättsliga anspråk på sitt nationalhem, inklusive Jerusalem. Detta är sann folkrätt – inte beroende av blockröstning i FN:s generalförsamling.
3. Jordaniens illegala ockupation
När staten Israel utropades 1948 gick Jordanien till anfall och erövrade östra Jerusalem, inklusive Gamla staden och Tempelberget. Denna annektering erkändes endast av Storbritannien och Pakistan. Under nästan tjugo år hindrades judar från att besöka Västra muren och andra heliga platser. Jordaniens kontroll var folkrättsligt illegitim. De palestinskarabiska ockupanterna begick dessutom folkrättsbrottet att rasera samtliga judiska synagogor och skända de judiska gravplatserna. Samt döda eller fördriva alla judar som inte lyckats fly. Detta kallas etnisk rensning! Ingen jude fick besöka området med dess heliga pkatser såsom Västra muren eller Klagomuren.
4. Återtagande i självförsvar
1967 bröt sexdagarskriget ut. Jordanien deltog i angreppet mot Israel, och Israel återtog östra Jerusalem i ett självförsvarskrig. Folkrätten gör skillnad mellan aggressiv erövring och territoriella förändringar till följd av självförsvar. Angriparen (Jordanien) kan inte tillerkännas bättre rätt än den som försvarar sig.
5. Självbestämmanderätten
Självbestämmanderätt är en viktig princip i FN-stadgan. Judarna är ett folk med mer än 3 000 års anknytning till Jerusalem. Ingen palestinsk stat har någonsin existerat där, och Jordanien gör inte längre några anspråk. Det finns därför inget alternativt folk eller stat som har starkare juridiskt anspråk på Jerusalem än Israel.
Dessutom väger följande fakta tungt:
6. Jerusalems historia
Jerusalem gjordes till Israels huvudstad av kung David . År 1996 firades 3 000-årsjubiléet av staden som Israels centrum och hjärta. Staden hade redan långt före Davids tid blivit en viktig plats i den judiska traditionen. Den grundläggande hebreiska skriften Bereshit, som återfanns i form av en skiftrulle i Qumran nära Döda havet år 1947, berättar om denna plats, där Isak, far till Jakob/Israel räddades till livet. Men Abraham, Israels farfar, omnämns ännu tidigare i samband med ett möte med kungen och prästen Melkisedek i staden som då benämns Salem.
7. Jerusalems tempel och religion
Kung Davids son Salomo byggde på denna plats det tempel som allsedan dess utgör den judiska religionens hjärta. Efter att detta tempel förstörts av de babyloniska erövrarna år 586 f Kr, kom det senare att återuppbyggas av Serubbabel samt renoveras och tillbyggas av kung Herodes den store med start år 20 f Kr. De romerska ockupanterna ödelade slutligen Jerusalems tempel år 70 efter Kristus och förbjöd senare judarna att vistas i området. Under den flertusenåriga judiska diasporan har Israels ättlingar, i samband med årliga högtider, hoppats och sjungit: "Nästa år i Jerusalem". I den hebreiska Bibeln, Tanakh, omnämns staden mer än 800 gånger. Att jämföra med den islamiska Koranen där staden aldrig omnämns, förutom att en vers i Sura 17 senare har tolkats som att Muhammed besökte staden i en dröm. En tolkning som dock inte överensstämmer med historiska fakta, då den förutsatta moskén eller böneplatsen ej existerade i Jerusalem under Muhammes livstid. Al-Aqsamoskén på tempelplatsen byggdes först 80 år senare. Klippdomen nära 60 år efter Muhammeds död.
8. Jerusalems demografi
Bortsett från en kortare period under romersk ockupation har Jerusalem alltid haft en judisk befolkning, De senaste 200 åren har judar utgjort stadens största befolkningsgrupp och sedan 150 år är judar i absolut majoritet. FN:s resolution 181 den 29 november 1947 föreslog att Jerusalem skulle vara internationellt administrerad stad, vilket accepterades av de judiska ledarn, men förkastades av de arabiska. Efter Israels utropande 14 maj 1948 ockuperades östra Jerusalem illegalt av Jordanien som efter total etnisk rensning av alla judar och allt judiskt, inklusive förstörelsen av stadens synagogogor och skändandet av de judiska begravningsplatserna, förbjöd allt judiskt tillträde till Gamla staden och dess heliga judiska platser. I det israeliska försvarskriget år 1967 befriades Jerusalem från ockupationen. Den arabiska befolkningen garanterades fortsatt tillträde och dess moskéebyggnader finns kvar på tempelplatsen,
9. Slutsatser
När man rensar bort den politiska
retoriken och ser till den sanna folkrätten, framträder en tydlig
bild:
- Nationernas Förbund
gav den judiska staten Israel rättslig grund.
- FN-stadgan artikel 80 bekräftade att denna rätt har fortsatt giltighet.
- Jordaniens ockupation av östra Jerusalem 1948 och den etniska rensningen
av allt judiskt var olaglig, ett folkrättsligt brott.
- Israel befriade Jerusalem från den illegala ockupationen i försvarskriget
1967.
- Ingen annan stat eller makt kan göra starkare anspråk på
ett odelat Jerusalem.
- Jerusalem är därför inte bara Israels historiska och andliga
centrum. Staden är också dess legitima huvudstad i folkrättslig
mening. Att förneka Israel denna rätt är att förneka fundamentet
i den internationella rättsordning som byggdes upp efter första
världskriget.
- Sann folkrätt måste gälla – inte politiserade resolutioner
styrda av västmakternas oljeberoende. Enligt logisk folkrätt och
anständighet tillhör Jerusalem - hela Jerusalem -Israel.
Avslutningsvis finns anledning att ifrågasätta FN:s, olika internationella organisationers och även Sveriges regerings objektivitet och opartiskhet när det gäller Israel-Palestinakrisen. Endast några få år efter Förintelsen, med 6 miljoner judars död, inledde arabländerna ett anfallskrig mot den nyutropade staten Israel. Jordanien ockuperade illegalt östra Jerusalem, de delar av Judéen och Samarien som kom att benämnas Västbanken samt utförde en total etnisk rensning genom att döda eller fördriva samtliga judar, som inte lyckades fly, från dessa områden. Samt förstöra de judiska synagogorna och skända de judiska gravplatserna. Den terminologi som sedermera använts om detta anfallskrig mot Israel är att Jordanien kontrollerade områdena. Dessa områden erövrades i Sexdagarskriget i juni 1967 av Israel i ett försvarskrig efter att landet på nytt attackerats av de omgivande arabstaterna.
Sexdagarskriget 1967 inleddes med att Egypten beordrade de fredsbevarande FN-styrkorna att lämna Sinaiområdet och därmed öppna för fri framfart av de arabiska stridsvagnarna, samt stängde Tiransundet och blockerade därmed all israelisk sjöfart till Eilat. Detta hade Israel varnat för och förklarat som en krigshandling. Israels nuvarande styrande över de tidigare Jordanienockuperade områdena benämns annorlunda än tidigare arabisk "kontroll" nämligen som "illegal ockupation". Att beskriva erövringar genom anfallskrig som "kontrollerat område" och därefter vända på begreppen, så att utfallet av ett försvarskrig beskrivs som "olaglig ockupation", kan inte benämnas som annat än hyckleri, ett partiskt, obalanserat och icke objektivt agerande. Detta agerande bör ses som ett brott mot folkrätten och internationell lagstiftning.
Dessutom ledde Osloavtalen "Oslo I" 1993 och "Oslo II" 1995 till uppkomsten av den Palestinska myndigheten PA samt ett avgörande om hur Västbanken tills vidare ska förvaltas. Området indelas i tre delar A, B och C, där PA ansvarar för A och B medan Israel administrerar C, som utgör 60% av hela regionen. Det är inom detta område de israeliska bosättningarna finns. Bosättare har försökt att etablera sig även inom B-området, men har då blivit bortkörda av israeliska myndigheter. Även om dessa avtal är av tillfällig karaktär, gäller de tills ny överenskommelse finns. De israeliska bosättningarna är en fråga för sig. Men att tala om israelisk olaglig ockupation är inkorrekt och återigen ett flagrant exempel på hur FN med flera går emot internationell rätt.
Den finländske Mellanösternkännaren Pekka Sartola ger här en korrekt belysning av läget.
Kenneth Hermansson