ÄR EVANGELIERNA TROVÄRDIGA?

Många tar för givet att Markusevangeliet är äldst. Men kanske var Lukas först? Det tror man i Jerusalem.

Det händer ibland – särskilt i sociala medier – att påståenden sprids om att Jesus aldrig har existerat och att Bibelns berättelser om honom saknar historiskt värde. Evangelierna sägs vara tillkomna långt senare och spegla en utvecklad religiös tro snarare än verkliga händelser. Men bilden förändras när man granskar de historiska källorna och den forskning som faktiskt finns. Här följer en genomgång av viktiga frågor om författarskap, datering, språk och trovärdighet.

1. De första vittnena och traditionen

Evangelierna som ingår i Nya testamentet är formellt anonyma – ingen av författarna nämner sitt namn i texten. De har ändå tidigt tillskrivits Matteus, Markus, Lukas och Johannes, och redan på 100-talet möter vi en växande medvetenhet om deras ursprung. Den tidigaste källan är Papias av Hierapolis. Han föddes omkring år 60, några decennier efter Jesu korsfästelse. Vid ungefär 50 års ålder berättar han att Markus skrev ner Petrus’ undervisning ”noggrant men inte i ordning” och att Matteus sammanställde Jesu ord på hebreiska, som andra sedan översatte. Papias var bekant med Polykarpos, en lärjunge till aposteln Johannes. Det är inte uteslutet att han själv också lärde känna Johannes. Minnet av Jesu första lärjungar levde ändå fortfarande.

Senare bekräftar Irenaeus av Lyon (omkring år 180) denna fyrfaldiga evangelietradition och anger i vilken ordning de skrevs: Matteus bland judarna, Markus efter Petrus’ död, Lukas som Paulus medarbetare, Johannes i Efesos. Irenaeus vittnar dessutom om att denna tradition mottagits från de äldsta kyrkorna – alltså från personer i direkt kontakt med apostoliska kretsar. Sammanlagt ger detta en obruten kedja från första till andra århundradet.

I den kristna församlingens första tid fanns berättelsen om Jesus endast i muntlig form.

 

2. När skrevs evangelierna?

Många forskare har daterat evangelierna till tiden efter år 70, bland annat eftersom Jesus där förutsäger templets förstörelse. Om man utgår från en rent naturalistisk världsbild – där profetiska utsagor inte kan vara autentiska – måste man förstås anta att denna text skrevs i efterhand. Men just det gör argumentet problematiskt: det bygger inte på historiska fakta utan på en filosofisk förutsättning. Att Jesus kunde tala profetiskt är knappast osannolikt i ett judiskt sammanhang, där liknande förutsägelser förekommit tidigare. Dessutom förekommer det inte så sällan att vissa skeenden kan förutses utifrån tidigare och nuvarande händelser genom rationellt kalkulerande utifrån en faktisk situation. Så även utan övernaturliga profetior kan historiens gång ibland förutses.

Det finns även andra argument för tidigare datering. Apostlagärningarna, som är en fortsättning på Lukasevangeliet, slutar innan Petrus och Paulus har dött martyrdöden i Rom omkring år 64. Det vore orimligt att Lukas kände till dessa händelser men medvetet utelämnade dem. Troligare är att de ännu inte inträffat när han skrev sin bok. Därmed kan Lukasevangeliet ha skrivits på 60-talet. Mainstreamforskningen som alltjämt håller fast vid Markus som det äldsta evangeliet har som ett av sina tre huvudargument att Lukas måste vara senare eftersom språkstilen är mer avancerad än hos Markus. Det man missar är att Lukas var välutbildad och att enkelhet inte alltid föregår det komplexa och svåra. N T Wright skriver i sin Lukaskommentar att ”Lukas var en lärd och bildad man.” Han menar också att texten tillkom under perioden 60-70, det vill säga före Templets raserande.

Två olika forskningsmiljöer har starkt påverkat dateringsfrågan:

- Den västerländska, ofta tysk-amerikanska, textkritiska skolan, som betonar litterära beroenden och hellenistiskt tänkande.

- Den Jerusalemskolan, med forskare som David Flusser, Robert Lindsey och Steven Notley, som istället lyfter fram evangeliernas judiska och språkliga bakgrund. De menar också att evangelierna vilar på mycket gamla källor och uttrycker tankemönster som är typiska för Jesu samtida miljö. Deras forskning har i sin tur påverkat svenska bibelvetare som Birger Gerhardsson, Samuel Byrskog, Tommy Wasserman och Mikael Tellbe, vilka ofta intar en mellanposition men delar insikten om evangeliernas semitiska rötter.

1922 utkom en bok av Jonathan Bernier Rethinking the Dates of the New Testament som har mottagits mycket positivt i akademiska recensioner. Med metodisk styrka ifrågasätter Bernier de gamla konsensusdateringarna och placerar alla evangelier före 65 e.Kr. –alltså inom ramen för den cittnesgeneration som kunde berätta om Jesu liv och verksamhet. En ytterligare bok av kanadensaren T.C. Schmidt år 2025 Josephus and Jesus: New Evidence for the One Called Christ revolutionerande analysen av Josephus Testimonium, ett av de allra första vittnesbörden om Jesus utanför Nya Testamentets texter. Jesusförnekelsen och 1800-talskritikens sena dateringar av Jesustexterna utmanas därmed i grunden. Forskningens mainstream står nu inför ett paradigmskifte.

 

3. Vilket språk skrev man på?

Den gängse uppfattningen är att Nya testamentet skrevs på koinégrekiska, det gemensamma språket i Romarriket. Samtidigt är det tydligt att Jesus själv talade hebreiska och arameiska, och många uttryck i evangelierna bär spår av ett semitiskt tänkesätt. Jerusalemsskolan, alltså David Flusser, Robert Lindsey, Steven Notley och jag vill även nämna bibelöversättaren André Chouraqui, har därför menat att åtminstone delar av evangelierna bygger på hebreiska förlagor. Enligt denna teori kom

- Lukas först, i en hebreisk ursprungsform.
- Markus gjorde senare en kortare grekisk sammanfattning riktad till icke-judiska läsare.
- Matteus använde båda dessa när han skrev för en hebreisktalande publik.

Denna modell avviker från standardhypotesen om Markusevangeliets prioritet, men ligger närmare Papias’ tidiga vittnesbörd om ett hebreiskt Matteusevangelium. Den ger också en naturlig förklaring till varför evangelierna innehåller idiomatiska uttryck som ibland låter som ”hebreiska i grekisk dräkt”. Lägg dessutom märke till att det endast är Markus som tar med vissa arameiska uttryck, som han sedan förklarar för de grekisktalande läsarna.

4. Är evangelierna pålitliga?

Här möts vetenskaplig och teologisk argumentation på ett fruktbart sätt. Evangeliernas pålitlighet beror inte enbart på när de skrevs utan också på hur deras material traderades.
Lukas säger själv att han byggt sitt verk på noggranna undersökningar av ögonvittnens berättelser. Den beskrivningen får stöd i Birger Gerhardssons banbrytande forskning om den muntliga traditionens betydelse i urkristendomen. Gerhardsson visade att de tidiga lärjungarna sannolikt använde samma memoreringsteknik som de judiska rabbinerna – en metod som gjorde det möjligt att bevara texter med hög precision.

Denna syn har vidareutvecklats av Samuel Byrskog och Richard Bauckham, som framhåller att ögonvittnen inte bara var passiva berättarkällor utan också garantier för sanningsenlighet. Bauckham beskriver detta väl i sin bok Jesus and the Eyewitnesses (2006).

Som kontrast står den populäre amerikanske forskaren Bart Ehrman, som menar att muntlig tradition fungerade som ett slags ”viskningslek” där berättelser förvanskades över tid. Den kritiken förutsätter dock en modern, individualistisk syn på minne – inte den kollektiva, kontrollerade pedagogik som präglar semitisk Ehrman är relativt ensam i dessa påståenden som inte framförs i hans akademiska texter utan i de populärvetenskapliga böcker som bivit bestsellers och ofta kritiserats av andra bibelvetare, såsom Bauckham ...

 

Bara några få år efter Jesu korsfästelsedöd och uppståndelse besökte Paulus de kristna ledarna Petrus och Jakob.

5. Paulus som tidigt vittne

Utöver evangelierna har vi Paulus brev, som är de äldsta bevarade texterna i Nya testamentet. De skrevs redan omkring år 50 – alltså bara två decennier efter Jesu död.
I 1 Korintierbrevet 15 citerar Paulus en formel om Jesu uppståndelse som de flesta forskare daterar till början av 30-talet. Det innebär att en organiserad trosbekännelse existerade inom bara några år efter korsfästelsen – långt innan evangelierna skrevs.

Paulus själv kände dessutom både Petrus och Jakob, Jesu bror, och besökte dem i Jerusalem kort efter sin omvändelse. Det gör hans uppgifter om Jesu liv och uppståndelse till förstahandsinformation, förmedlad direkt från rörelsens kärna. Eftersom Lukas var Paulus’ nära medarbetare och ibland skriver i ”vi-form” i Apostlagärningarna, är sambandet mellan evangelietraditionen och apostoliska vittnen uppenbart. Lukas kunde dra nytta av både egna kontakter och andrahandsuppgifter från Paulus, vilket ytterligare stärker hans evangeliums historiska trovärdighet.

Lukas som följeslagare på missionsresor gör Paulus till en trolig viktig källa för evangeliets nedskrivna berättelser.

Sammanfattning

Evangelierna framträder, i ljuset av den samlade historiska och språkliga forskningen, inte som sena mytologiska konstruktioner utan som tidiga vittnesbörd ur en levande judisk miljö.
De grundar sig på:

- Ögonvittnen och samtida lärjungar
- Muntlig tradering med semitiska minnestekniker
- Tidiga hebreiska källor och språkdrag

Tillsammans ger detta en rimlig och sammanhängande bild: Evangelierna tillkom inom den första generationen efter Jesus och uttrycker minnet av honom från människor som själva mött honom eller hans närmaste lärjungar. Deras trovärdighet vilar därför inte bara på tro – utan också på historisk närhet, textlig kontinuitet och en djupt rotad muntlig tradition. Man kan lita på evangeliernas berättelse om Jesus.

 

Östersund mars 2026
Kenneth Hermansson