DEN FRIA KRISTNA FÖRSAMLINGEN

Bilden illustrerar Jesu ord om Vinstocken och lärjungarna som dess grenar,
men också Statskyrkan genom Grossmünsterdomen från 1100-talets Zürich.

Jesus sa: "Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." (Matteus 18:20)

120 Jesuslärjungar var samlade på Pingstdagen i Jerusalem. Efter Petrus predikan om den uppståndne Jesus kom ytterligare 3 000 judar till tro och döptes. ”De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna… De prisade Gud och var omtyckta av folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.” (Apg 2: 42, 47) Den fria kristna församlingen startade i Jerusalem, men utbreddes genom Jesu vittnen till Judéen, Samarien och ända till jordens yttersta gräns.

I Apostlagärningarna läser vi sedan om hur församlingen växte och utvecklades. De som till en början var omtyckta av folket kom att bli alltmer ifrågasatta, förföljda, fängslade och dödade för sin tro på Jesus. Redan i kapitel 4 berättas om hur Petrus och Johannes grips och ställs inför rätta för sin Jesusförkunnelse. I kapitel 5 hur Stora rådet vill döda apostlarna. I kap 6 hur diakonen Stefanus stenas till döds. I kapitel 8 om den svåra förföljelsen i Jerusalem som förskingrar församlingen. I kapitel 12 låter kung Herodes avrätta aposteln Jakob med svärd. Så fortsätter historien, men församlingen breder ut sig allt mer.

Kejsarmakten i Rom utövade starkt förtryck mot de kristna under 300 år. Men sommaren år 325, alltså för 1700 år sedan, hölls kyrkomötet i Nicea under kejserligt beskydd. Inom kort blir Kyrkan det romerska rikets officiella religion och Statskyrkan är uppfunnen. Den kom att dominera kristenheten i mer än 1200 år, främst under romerskt styre och med latin som det kyrkliga språket.

Så var verkligheten i Europa när Luther, Zwingli, Calvin och deras samtida bidrog till att Bibeln blev tillgänglig och läsbar på folkets språk. Men kyrkan förblev statlig. En växande grupp troende möttes dock till bibelsamtal och bön. Den 21 januari 1525 var ett 20-tal män och kvinnor samlade i ett litet hus i staden Zürich. Där hölls det första baptistiska dopet i Schweiz och en fri församling bildades.

Församlingens särprägel var: Bekännelsedopet, Den fria församlingen och Avståndstagandet från våld och vapen. För detta fick de lida svår förföljelse, martyrskap och död. De höll fast vid sin Jesustro in i det sista.

FÖRSAMLINGEN OCH KYRKAN

Jesus sa: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:20) Jesu personliga närvaro är egentligen församlingens kännetecken. I Paulusbreven beskrivs församlingen som Kristi kropp, vilket förstås också betonar Herrens närvaro. Han är kroppen och vi är lemmarna. I en annan bild, enligt Johannesevangeliet 15, beskriver Jesus församlingen som att han är Vinstocken och vi är grenarna.

Den första församlingen samlades i Jerusalems tempel, i synagogor, i en hyrd sal som i Efesus, utomhus, eller i de troendes hem. Det var först omkring år 250 som några privathus byggdes om för att fungera som samlingsplatser eller ”kyrkor”. På 300-talet, då kyrkan lierade sig med den Romerska staten uppförde man kyrkobyggnader. Fram till dess var församlingen de troende som samlades i namnet Jesus. Långt senare etablerades ordet ”Kyrka” och den själva kyrkobyggnaden kom att bli ett kristenhetens kännetecken.

Den ståtliga Kyrkobyggnaden Grossmünster från 1100-talet finns fortfarande kvar i Zürich och utgör stadens dominerande syn. För den nya baptistiska väckelsen, från 1525, var den fria församlingen något helt annat än en kyrkobyggnad och en statlig organisation. Naturligtvis är det värdefullt med byggnader att samlas i för gudstjänstfirande och bön. Men det kan finnas en risk i att församlingen mer identifieras med dessa samlingslokaler än med den djupa gemenskapen av de Jesustroende. Bilden på den vackra Grossmünsterkyrkan i Zürich kan stå i kontrast till den fria församlingen i betydelsen Kristi kropp eller Vinstocken och dess fruktbärande grenar.

 

INTE AV DEN HÄR VÄRLDEN

När Jesus ställdes inför Pilatus och konfronterades med den romerska kejsarmakten som frågade om hans konungavälde svarade han: ”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” (Joh 18:36)
Vid andra tillfällen förklarade Jesus att vi som lärjungar lever i en värld som ställer vissa krav och har lagar som måste följas. Han betalade den skatt som ålades honom och lärjungarna. Han sa till dem som sökte snärja honom ”Ge till kejsaren vad som är kejsarens och till Gud vad som tillhör Gud.”

I Jesu förbön i Johannes 17 uttrycks detta med dessa ord: ”Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen utan att du ska bevara dem från det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” (Joh 17: 14-16)

En bibeltext av Paulus i Romarbrevet 13 har vållat mycken diskussion och har inte minst citerats för att försvara kristen militärtjänst och t o m dödsstraff. ”Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda ska du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves.” (Rom 13:4-7) Ett konstaterande, som vi får återkomma till i ett senare sammanhang, är att det inte är den kristnes svärd, utan just överhetens svärd Paulus nämner.

Texten visar dock att överheten, den politiska makten, kejsardömet i grunden har en viktig funktion. Den säger dock inte ett dyft om att blanda samman Guds rike och den värdsliga makten.
Sammanblandning av Staten och Kyrkan har ingen grund i Jesu ord och inte heller i Apostlarnas undervisning. Under 300 år var kyrkan fri, till och med svårt förföljd av de världsliga myndigheterna. Kyrkans liering med den romerska staten var en stor tragedi. Anabaptismens betoning av den fria kristna församlingen var en desto större välsignelse.

ÄLSKA VARANDRA

Kyrkofadern Tertullianus berättar att de ickekristna sa om de Jesustroende: ”Se hur de älskar varandra!” De orden kunde också skrivas över den baptistiska församlingen i Schweiz och dess efterföljare: ”Se hur de älskar varandra.”

Denna beskrivning är och måste vara ett signum över den fria kristna församlingen i alla tider. Kärleken de troende emellan. Det har naturligtvis sin grund och sitt ursprung i den Gudskärlek som Jesus själv är det yttersta beviset för genom korsfästelsedöden utanför Jerusalem. ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8) Och Jesus som flera gånger lyfte fram det kristna kärleksbudet sa också: ”Ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska ni också älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, ska alla förstå att ni är mina lärjungar.” (Joh 13:34,35)

Det har funnits många schismer och dispyter bland kristna bekännare genom tiderna. Men det är viktigt att betona det kärlekens bud vår Herre har gett oss. Ett bud som Jesus upprepar ett flertal gånger i Evangelierna: ”Detta är mitt bud att ni ska älska varandra så som jag har älskat er… Och det befaller jag er, att ni ska älska varandra.” (Joh 15:12,17) Det som kännetecknar den fria kristna församlingen är och måste vara kärleken till Gud och kärleken till varandra.

Så om bekännelsedopet utgjorde det första kännetecknet för den anabaptistiska väckelsen, var den fria kristna församlingen den andra. Som baptister 500 år senare är det avgörande att även vi slår vakt om den. Det tredje kännetecknet, livet i Fredsfursten Jesu efterföljd får vi återkomma till.